I förrgår kväll gick jag till sängs, troligen sista gången i min Kabe Safir GDL, eller Eternia som jag döpt den till. Eternia är en modifiering av ”Eterniti” som är engelska för evighet, och det är med omtanke och känsla jag valt detta namn. Min Kabe må vara 30 år gammal, den har hål i karossen och små bucklor på sina ställen. Här och var höjs varningstecken för fuktskador och några garderobsdörrar hänger närmast i sin egen vikt. Men ändå, den tjänstegör som den mest kreativa och äventyrliga boendeformen för en person som mig. Med rätt vård skulle denna husvagn lätt kunna leva i evighet.


Kan ni tänka er, att när min husvagn var fabriksny och fick sin första ägare hade Volvo nyligen lanserat sin 760-modell, Michael Jackson hade släppt singeln Thriller och en ny husvagn var oftast inredd i kaffebrunt och med gräsliga tapeter. Världen omkring den har varit i konstant rörelse, men Eternia har hela tiden fyllt sin funktion med stolthet. En sak är säker, denna husvagn har varit mitt absolut bästa hem någonsin, och jag menar verkligen allvar när jag hävdar att den varit mycket mer tillfredställande att bo i än mitt egna rum i föräldrahemmet.

När jag låg där i tystnaden, sista kvällen, började känslorna tala. Och vad de sa till mig var att jag är förälskad. Inte bara i min husvagn, men också i mitt liv. Jag har efter två och en halv månad i husvagn insett, att det var så här jag var skapad för att leva. I en husvagn, enkelt, äventyrligt och med närhet till naturen. Och varje gång jag sitter bakom ratten på ett husvagnsekipage, som t ex idag med kvällsmörkret omkring mig och med skön musik på radion, känner jag verkligen att detta är det liv jag vill leva. Ett äkta husvagnsliv!


För att göra saken ännu bättre, nu bor jag i min Tabbert Comtesse 630, som är rymligare, ljusare och modernare än min Kabe. Det är verkligen en gedigen husvagn detta. Det är faktiskt ett stort nöje att gå bort till servicehuset, för på vägen tillbaka till vagnen kan man under en lång stund njuta av att se dess exteriör.